Mer Mer Skriv ut sida Editera sida

Lantraser

    Version från och med 12:15, 19 Feb 2019

    till den här versionen.

    Återgå till Versionsarkiv.

    Visa nuvarande version

     

    Lantrashönsenär i dagens specialiserade ägg- och broilerproduktion inte längre lönsamma. Däremot var och är de effektiva och resurssnåla i ett mer självhushållande sammanhang. Av de gamla lantrashönsen som för ett hundratal år sedan var allmänna vid nästan varje gård och torpstuga har vi kvar flera lokala raser. Vill man ha en hushållsflock som klarar sig på egenproducerat foder och hushållsrester, har bra motståndskraft mot vanliga hönssjukdomar, är anpassade till vårt klimat, har förmågan att själv föröka sig, har kvar ett skarpt skyddsbeteende mot rovdjur och ett energiskt fodersök är någon av de gamla lantraserna ett bra val. Men, man ska inte inbilla sig när man läser om hur en ras fungerar att alla individerna fungerar lika bra. Vill man på sikt ha en väl fungerande hushållsflock måste man gallra bort de som inte fungerar tillfredställande. Det kan vara höns (hönor och tuppar) som visar tecken på sjukdom eller svaghet, avvikande beteende m.m. Detta gäller oavsett om man väljer att hålla lantrashöns eller andra raser/blandraser.

     

    En lantrashöna värper ungefär 130-140 ägg på ett år om hon inte ruvar.

    Under tiden en höna ruvar och för sina kycklingar värper hon inte. Alla hönor ruvar inte, även om de ges goda förutsättningar för det. I genomsnitt en lantrashöna av tre. Lite fler kindahönor, lite färre blomme- och ölandshönor. Yngre hönor värper fler ägg än äldre. Lättare raser värper naturligtvis mindre ägg och ger en mindre slaktkropp än större raser, men de kräver å andra sidan mindre foder. Störst behöver inte nödvändigtvis vara bäst. Äggskalets färg är ljust bruntonat, ibland nästan vitt, aldrig grönt. Normalformen har enkel sågtandad kam, slät fjäderdräkt och släta ben. I beskrivningarna som här följer tas endast avvikelserna från normalformen med.

     

    Skånsk blommehöna

    Den största av lantrashönsen. Kommer från den skånska slättbygden. Tuppens vikt 2,5-3,5 kg, hönans vikt 2-2,5 kg, äggvikt ca 60 gram. Fjäderfärgen är varierande men alla har vita fjädertoppar som gör att de ser ”blommiga” ut. En del kan få tofs på hjässan.

     

    Åsbohöna

    En riktig fattigmanshöna från norra Skåne. Samma typ omtalad i Småland. Tuppens vikt 1,5-2 kg, hönans vikt 1-1,5 kg, äggvikt 45-50 gram. Många olika fjäderfärger förekommer, ofta vildfärg (röda tuppar och brunmelerade hönor) eller svarta med inslag av annan färg.

     

     

    Bohuslän-Dals Svarthöna

    Gammalsvensk dvärghöna

    Gotlandshöna

    Hedemorahöna

    De nordligaste av de tillvaratagna lantrashönsen. Dessa höns har lång tradition som brudgåvor och har funnits på gårdarna i Hedemoratrakten så länge man minns och kan berätta. Nuvarande hedemorahöns kommer från byn Trollbo.
    Kännetecken
    Det finns blå, svarta (ofta med inslag av annan färg i hals- och sadelfjädrar), vita eller nästan vita samt mindre frekvent vild- och vetefärgade. Djuren har en karaktäristisk mycket tät och dunrik fjäderdräkt. Bidunet (bifjädern) som sitter på insidan av kroppsfjädrarna är välutvecklad. Det tyder på lång anpassning till ett kallt klimat. Fjädrarna på en del är av ullig struktur. Ullhönsens fjäderfan saknar hakar som binder ihop det, ungefär som hos silkeshöns. Benen kan vara släta eller lätt befjädrade. Flertåighet kan förekomma. Inslag av svart färg i kam, slör och ansikte är vanligt.Vikt höna 1,5-2 kg, tupp 2-2,5 kg. 

    Orusthöna

    Skånsk blommehöna

    Åsbohöna

    Ölandshöna

    Öländsk dvärghöna

     

     

    Källor och lästips:

    http://www.kackel.se/lantras_hons.html

     


     


    Alternativ.nu | Om handboken | Support