Fäbodbruk utgör en särskild driftform i boskapsskötseln som utgår från säsongvis förflyttning av betesdjur och folk från hemgården till mer eller mindre avlägsna betesmarker på sådant avstånd från gården att det inte var praktiskt eller resursmässigt försvarligt att dagligen förflytta sig emellan, varken för folket eller med djuren.  

Begreppet fäbod syftar specifikt på de nödvändiga byggnader som erfordrades för att härbärgera djur, folk och verksamhet under den period man vistades på de avlägsna betesmarkerna, fäboden. En central del i fäboden som produktionemodell är mjölkning och mjölkförädling till säsongsvis lagringsbara produkter som smör, ost och mese av ko- och getmjölk.

I ursprunget var fäbodbruket en integrerad del i ett småjordbruk för självhushåll, ibland med viss produktion för avsalu och under vissa tidsperioder för skatteuppbörd (vanligen smör). Det vidsträckta utmarkbruket för familjens försörjning handlade också om så mycket mera vad gäller resursnyttjande och vanligen omfattades även bärgning av vinterfoder på slåtterängar, lövtäkt, jakt- och fiske för husbehov, bärplockning och tag av allehanda naturprodukter. Ibland kunde fäbodarna också vara utgångspunkt för traditionellt skogsbruk och insamling av myrmalm. 

Fäbod kan också regionalt ha andra benämningar som säter, bod, bu, eller vall, 

"Endast Sverige svenska fäbodar hava..."  Ja, så är det ju - men företeelsen med säsongsvis förflyttning av betesdjur i syfte att nyttja extensiva och avlägsna betesmarker har varit och är en vida spridd kulturgeografisk tillämpning för effektivt areellt resursutnyttjande, som återfinns i alla världsdelar, och som svarar för försörjning och en värdefull livsmedelsproduktion för ett mycket stort antal  människor i världen. Internationellt faller det inom ramen för begreppet Transhumance (eng.) https://en.wikipedia.org/wiki/Transhumance 

I den utformning vi återfinner fäbodbruket i vårt land så har vi en vegetationsekologiskt och kulturgeografiskt grundad gemenskap med Norge och med internationell terminologi kategoriseras det som Skandinavisk Transhumans (sv.) https://sv.wikipedia.org/wiki/Transhumans

Extensiv betesdrift har bedrivits på den skandinaviska halvön i skogar, fjäll och skärgårdar sedan förhistorisk tid när boskapsskötsel introducerades under bondestenåldern, och senare expanderade under bronsåldern. Det har alltså betats över praktiskt taget hela vårt land under historiska tidsrymder vilket format landskap, kulturarv och den biologiska mångfalden  

Numera återfinns endast ett mindre antal fäbodbrukare i vårt land som fortfarande upprätthåller betesdrift på traditionellt vis. Det nuvarande "fäbodområdet" i Sverige sträcker sig från Värmland och norrut i landet, med tonvikt på Dalarna, Gävleborg och Jämtland/Härjedalen, men förekommer också i Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Också i Uppland har det funnits påtagflig närvaro av fäbodar. Endast ett fåtal fäbodbrukare bedriver numera mjölkproduktion och produktförädling på fäboden. Det finns dock en strävan att bevara och utveckla denna historiskt förankrade och traditionella brukarkultur och driftform som i sig inrymmer många värden. 

Som en av flera lokala samhällen i meningen traditionella brukarkulturer i vårt avlänga land, så omfattas även fäbodbruket av delar av Konventionen om Biologisk Mångfald, CBD (eng). Detta behandlas främst i artiklarna 8j och 10c, som handlar om att respektera, bevara och bibehålla sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor hos urfolks- och lokala samhällen med traditionella livssätt som har betydelse för hållbart nyttjande av biologisk mångfald. 

De svenska fäbodbrukarna är självorganiserade genom Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk (FSF)  samt ett antal regionala färbidföreningar. En presentation av det svenska fäbodbruket finns i bifogad folder.  Ytterligare fakta och aktuell information om fäbodbruket, fäbodkulturen och den svenska fäbodrörelsen finns på FSF hemsida http://fabod.nu/