- 1. Utseende
- 2. Utbredning
- 3. Innehåll
- 4. Odling
- 5. Sjukdomar och skadegörare
- 6. Skörd
- 7. Användning
- 8. Varning
- 9. Källor
RingblommaInnehållsförteckning
UtseendeRingblomma är en ettårig, karaktäristiskt doftande ört. Den blir 30-60 cm hög. Breder ut sig lika mycket. Stjälken är upprätt, hårig, saftig, förgrenad upptill och har strödda, långsmala blad som vanligen har helbräddade kanter. Ringblomma blommar från juli till september. Blomkorgarna sitter ensamma i toppen av stjälken och i grenspetsarna. Blommorna öppnar sig på morgonen och sluter sig på eftermiddagen. Korgen är stor, mellan fyra och sju centimeter, och har tunglika, gula eller orangegula strålblommor. De inre diskblommorna kan vara av varierande färg, de är vanligen rörlika men kan hos odlade sorter vara tunglika. Frukterna är mer eller mindre krökta och rynkiga eller taggiga på ryggsidan, de saknar hårpensel. Torkade kronblad håller färgen väl och är mångsidigt nyttiga. Många prydnadssorter har odlats fram, höga och låga, enkla och fyllda, med blommor i gult, orange och rött med samma eller konstrasterande färg på blomkorgen i mitten. Ringblomma kan knappast förväxlas med några andra växter. Arten åkerringblomma (C. arvensis), som kan påträffas tillfälligt, är till alla delar mindre och har blomkorgar som är mindre än tre centimeter breda. Släktet Calendula omfattar ca 20 arter av örter med gula till orange blommor. Numera kan man också hitta rosa ringblommor, bland många olika sorter.
UtbredningRingblomma är en art som ofta odlas och som ibland kan påträffas förvildad. Arten hör urspungligen hemma i Medelhavsområdet och Iran och spreds norrut med klosterväsendet under medeltiden. Ringblomma var från början ett inslag i indiska och arabiska kulturer, innan den upptäcktes av de gamla grekerna och egyptierna. Första fynduppgift som förvildad är från Skåne och publicerades 1780, men arten är känd redan under medeltiden (Hylander 1971). Ringblomma som medicinsk växt är av förhållandevis sent datum. Det första verk som uttryckligen omnämnde denna ört som läkeväxt var Hildegard av Bingens ”Physica”. Här kallades den ”ringele” och rekommenderades mot eksem och matsmältningsstörningar. Albertus Mangus, vetenskapsman i dominikanorden, behandlade ringblomma i sitt botaniska verk. I många böcker från 1400-, 1500- och 1600-talen angavs ringblommestjälkens ytterskikt felaktigt som botemedel. Kanske genom förväxling med kapris som båda i folkmun kallades ”munkhuvud”. Linné skrev om ringblomman i Svenska floran 1755: ”Växer vid allmänna landsvägen på en sträcka av en hel mil i närheten av Malma gästgivaregård i Uppland”. InnehållEterisk olja, karotenoider, flavonoider, saponiner och polysackarider, salicylsyra, calendulin, bitterämnen. OdlingFrösår sig lätt och kan i Sverige ibland hittas förvildad längs vägkanter och på avfallsplatser. Lättodlad i sol till halvskugga på varm plats. Gärna lerjord. På skuggig och fuktig plats angrips den lätt av svamp och sjukdomar. Bra att ha bland grönsakerna eftersom den anses hålla nematoder borta. Ta bort vissna blommor så kommer nya. Klarar den första frosten. Förökas lätt från frö från april och framåt. Så på friland och täck fröna med ett tunt lager jord. Tätast och rikast blommande blir plantorna om de står ganska glest (15-30 cm). 30-45 cm radavstånd. Det tar ca sex veckor från sådd till blomning. Man kan så i omgångar och därigenom ha blommor till långt in på hösten. Frösådda plantor liknar inte alltid moderplantan. Sjukdomar och skadegörareSniglar älskar späda ringblomsblad, jaga på kvällar eller sätt ut ölfällor. Mot slutet av växtsäsongen kan plantorna angripas av svarta bladlöss. Borsta bort på tidigt stadium, avlägsna skadade delar. Spruta med såplösning för att få bort äggsamlingarna. På hösten kan bladen drabbas av mjöldagg. Klipp bort alla angripna delar och bränn för att förhindra spridning. SkördHela, fullt utslagna blommor insamlas i juli-september vid torrt väder på morgonen när de håller på att öppna sig. Man kan dra loss blombladen (eller hela blomkorgen) redan vid skörd och torka dem lösa. Lägg luftigt i korg och rör om i dem varje dag. De kan också frysas.
AnvändningRingblomma odlas främst som prydnadsväxt och som snittblomma, men användas även som medicinalväxt och är ätbar. Blommorna har sårläkande och inflammationshämmande egenskaper. Ett utdrag från blommorna är utvärtes ett bra medel för att läka hud- och läppsprickor och hjälper vid eksem, brännskador och mer svårläkta sår som liggsår och bensår. Stjälkens saft sägs vara verksam som medel mot vårtor, liktornar och förhårdnader. Särskilt bra mot hudinflammationer, köldskador samt bröstvårtor som är såriga av amning, oskadligt för barnet. Hudpreparat och kosmetika innehåller ofta ringblommor. Gör ett avkok på blommorna och använd det som hudlotion. Den ger näring åt hyn och får stora porer att dra ihop sig samtidigt som den är rengörande. Invärtes verkar den milt kramplösande på matsmältningskanalen samt svett- och urindrivande. Den sänker även blodtrycket och verkar lugnande. Skölj tandköttet med avkok efter tandutdragning. Vid inflammationer i munhåla och svalg har i synnerhet gurgelvatten med ringblommans blommor visat sig verksamt. Hela växten går att äta men nyutslagna kronblad smakar bäst. Slösa med kronblad, som ger saffransfärg och en lätt, men inte saffranslik, kryddsmak åt ris, fisk- och köttsoppa, youghurt, omeletter och kakor. Ringblomma passar också bra i sallader och i bröd. De är mycket dekorativa att strö på maten. Blommorna har använts som falsk saffran och till att färga smör och ost. De gamla grekerna smaksatte och garnerade sin mat med dess gyllene kronblad. Man kan koka blommorna till en ljusgul textilfärg. Hoffberg (1792) skriver att "Utpressad saft af blombladen kokt med alun, gifwer en gul wattufärg för målare. Blombladen torkade tjena i stället för Saffran". VarningAllergiker bör iaktta försiktighet vid användning av ringblomma. Författare Denna artikel är baserad på en text skriven av Lisbeth Flising. Du kan läsa originalversionen här.
KällorLisbeth Almark Min örtagård Rabén Prisma 1998 |
|