Kulturhistoriskt och omlite häxeri

Johannesört har förr ansetts som mycket magisk. Den verkar enligt många myter ha ett särskilt nära förhållande till midsommaren. Den har använts som bot och skydd för både kropp och själ, hus och hem. Den ansågs skydda mot blixtnedslag och förtrollning och ingick tillsammans med andra verksamma örter i kvastar som hängdes upp i huset eller i ladugården för att skydda boskapen. Den användes av prästerna vid djävulsutdrivning. Smulade blad avger en vällukt liknande rökelse, vilken ansågs starkt nog att skrämma bort vålnader.

De namnkunniga grekiska örtkännarna som levde under det första århundradet e kr. - Plinius, Dioskorides och Hippokrates - använde alla johannesört, Dioskorides kallade den Androsaimon, som ordagrant betyder mansblod. Greken Galenos beskrev den som “ett botemedel mot inälvsmask”.

J.W. Palmstruch skrev om johannesört i Svensk Botanik ll 1803 “Fordom ägde Hyperiken stort anseende, och man omtalade den som ett säkert medel för dem, som af onda andar troddes vara besatta (en art galenskap eller mani), hvarföre den fick namnet Fuga Dæmonum. Nu för tiden (obs 1803) nyttjas den sällan i sjukdomar, och förmodligen aldrig emot onda andar.” Fuga Dæmonum betyder Fans flykt eller Satans flykt.

Anemette Olesen skriver i boken “Hekseurter” om perikum eller prikbladet att “perikon fjerner forkølesen og gør soldater usynlige. Hvis blomstren plukkes på en fredag i løbet af sommeren, bliver man ikke deprimeret. Kom en buket i vase og stil den i vinduet, for den holder spøgelser ude af huset. I gamle dage kom man perikon i munden på formodede hekse. Hvis de var hekse, ville de fortælle det.”

En annan myt låter förtälja att den som trampar på johannesört efter solens nedgång riskerar att svepas upp på ryggen av en förtrollad häst, som sedan skenar runt på himlavalvet ändå tills solen åter går upp, då den till sist kastar sin utmattade ryttare till marken.

Rektor Henriksson i Dals Rostock kallade den äkta johannesörten för randpirk och den fyrkantiga för kantpirk. Han berättar att örten även kallades tobaksgräs eftersom den av dalslänningarna allmänt har brukats som ersättning för eller till utdrygning av tobak. Enligt Henriksson tyckte tobaksrökare från andra delar av landet, som fått prova på dalslänningarnas pirktobak, att det var den bästa de hade smakat.

Mot sängvätning skulle den drabbade plocka sex blommande johannesörtsstjälkar i solnedgången en torsdag kväll. De hackades och fick dra i kokande vatten tills det svalnat. Vätskan silades från och blandades med brännvin och rödvin. Man skulle ta två supar därav en timme före sänggående, tills flaskan var tom.

Enligt signaturläran ansågs johannesörten tidigt som sårläkande på grund av det blodliknande färgämnet och de genomstungna bladen. Den ansågs också felaktigt kunna bota blodsjukdomar.