1. Kvävefixering från luften av symbiotiska bakterier

Den största kvävekällan i ett ekologiskt jordbruk är luften, som innehåller obegränsade mängder kväve. Detta kväve fixeras huvudsakligen av symbiotiska bakterier.

2. Kvävefixering från luften genom mikroorganismer.

Många mikroorganismer kan fixera luftens kväve. De mest kända är de aeroba bakterierna (azotobakter, beijerinckia), de anareoba bakterierna (clostridium) och mikroskopiska alger.

I risodlingar kan cyanofyceer (mikroskopiska alger) inte bara försörja växten med det kväve den behöver, utan även berika jorden med kväve.

Mängden som fixeras av de fria mikroorganismerna beror på jordens biologiska aktivitet. I tempererat klimat verkar den vara ganska liten (mindre än 50 kg/ha/år) och i tropiska klimat något större.

3. Kvävetillförsel med organiskt material

Allt organiskt material innehåller kväve, men det är inte omedelbart tillgängligt för växterna.

• kolrikt, kvävefattigt organiskt material (halm) tillför inte på en gång kväve till jorden, tvärtom kan det binda det kväve som redan finns tillgängligt i jorden, vilket utnyttjas av de cellulosanedbrytande bakterierna, och kan därigenom ge upphov till kvävebrist. Detta kväve återfinns i humusen och frigörs efter hand vid mineraliseringen av humusen.

• kväverikt, kolfattigt organiskt material (ungt gröngödsel, färsk grönmassa, djurgödsel, biprodukter från jordbruksindustrierna, sädeskorn med mera) tillför kväve som snabbt kan utnyttjas av växterna. Det är alltså denna typ av organiskt material man måste tillföra för att växterna ska få det kvävekomplement de behöver. Denna tillförsel bör ej göras för långt i förväg, då försvinner den delvis genom denitrifikation eller genom urlakning.

4. Regnet

Regnvatten tillför ansenliga mängder kväve, särskilt i tropiska områden. Åskregnen är speciellt kväverika (bildande av nitrat genom elektriska urladdningar). I tempererade klimat uppskattas kvävetillförseln genom regnvatten till cirka 5-25 kg/ha/år, i tropiskt klimat förmodligen mycket mer.