Klimatet

bestämmer i hög grad växtodlingen.

Följande grödor är lämpliga i olika delar av Sverige.

• Södra Sverige: Växter med lång vetationsperiod såsom betor, stråsäd och oljeväxter.

• Västra Sverige med fuktigt klimat: Foderväxter.

• Östra Sverige med försommartorka: Höstsäd och höstoljeväxter.

• Norra Sverige: Växter med kort vegetationsperiod såsom vallar och andra foderväxter, tidig potatis och tidig stråsäd.

Jordarten

påverkar växtodlingen enligt följade riktlinjer;

• Sand och mojordar samt lättlera behöver vallar i växtföljden. Tillgång på stallgödsel är fördelaktigt. Gårdar, där dessa jordarter överväger, bör ha nötkreatur. Potatis passar också bra på dessa lätta jordar.

• På tyngre lerjordar kan ofta vallarealen minskas till förmån för andra grödor.

• Mulljordarnas säkraste grödor är vallar och grönfoder. Väldikade, ogräsfria mulljordar passar för vissa köksväxter.

• På kemiskt sura jordar är de säkraste grödorna gräsvallar, havre, höstråg och potatis.

Växternas egenskaper

som påverkar deras plats i växtföljden:

• Rotsystemets djup varierar mycket mellan olika växter. Att omväxla med djuprotade grödor är nödvändigt både för luckring av alven och för upptransport av näringsämnen från djupare jordlager.

Rotmassan

hos en gröda är av stor betydelse för bibehållandet av jordens mullhalt och efterföljande grödas näringsförsörjning.

Uppslutningsförmågan

hos olika växter beror dels på rot systemets storlek, dels på dess förmåga att avge ämnen som stimulerar nedbrytningen av svårlösliga mineraler.

Näringsbehovet

hos olika grödor varierar inom vida gränser, särskilt vad beträffar kväve och kalium.

Tiden för näringsupptagandet

är hos en del växter koncentrerat till början av utvecklingen medan andra tar upp näring likformigt ända fram till mognaden. De förra behöver större tillgång på lättillgänglig föda.

Sjukdomar

hos växterna är ofta orsakade av att grödor som angrips av samma slags sjukdomar odlas för tätt efter varandra.

Beskuggningsförmågan

är av stor betydelse bland annat för jordstrukturen. En bladfattig gröda lämnar jorden torr och hopslagen efter sig.

Ogräsbekämpningen

underlättas också av skuggande växter som kan hämma eller kväva ogräsen. Hackrensade grödor ger ytterligare möjlighet att direkt bekämpa ogräsen.

Förfruktsvärdet

hos en gröda är, förutom alla ovanstående egenskaper, beroende av efterföljande gröda.

Man kan dela in våra odlade grödor i följande huvudgrupper;

stråsäd,

trindsäd (ärtor och bönor)

rotfrukter/oljeväxter

vallväxter.

En del av dessa gruppers egenskaper har sammanställts i tabell 1

Andra synpunkter

som man bör ta hänsyn till vid växtodlingsplaneringen:

• Åkrar med dålig fältform lämpar sig bäst för slåtter eller betesvallar.

• Odlingen anpassas så att gårdens byggnader och maskiner utnyttjas väl.

• Tillgång på arbetskraft.

• Avsättningsmöjligheter för till exempel fältmässig grönsaksodling.

• Tillgång på stallgödsel, rötslam och andra mullbildare.

• Driftledarens intresse och utbildintresse.

Grundregler

Man kan på grundval av vad som ovan sagts ställa upp följande grundregler:

1. Odla endast växter som passar för jordmån och klimat.

2. Låt så mycket som möjligt grödor av olika egenskaper och fodringar omväxla.

3. Se till att varje gröda får en lämplig plats i omloppet och en passande förfrukt.

4. Låt aldrig växter, som är mycket utsatta för sjukdomar och på vilka jorden lätt blir "trött", för snart återkomma på samma fält.

5. Lämna tillräcklig plats i växtföljden för rotfrukter, baljväxter och gröngödslingsväxter.

6. Ordna så att eventuell stallgödsel fördelas jämt under omloppet. Företrädesvis ges den till de grödor som bäst utnyttjar denna.

7. Utnyttja varje möjligt tillfälle till samodling, insådd, mellangrödor och eftersådd (stubbgröda) av gröngödslingsväxter vilka bidrar till att bekämpa ogräset och höja jordens fruktbarhet.