Mer Mer Skriv ut sida Editera sida

Hönssjukdomar

  • Tyvärr, endast administratörer kan blockera användare.
  • Tyvärr, endast administratörer kan blockera användare.

Version från och med 17:56, 26 Apr 2021

till den här versionen.

Återgå till Versionsarkiv.

Visa nuvarande version

 

Parasiter

Det finns en mängd olika parasiter - både yttre och inre - som angriper höns. I Sverige är parasitproblemen mycket vanliga hos både hobby- och värphöns, främst är det de yttre parasiterna som - när de väl har fått fäste - kräver stort arbete att bekämpa.

Yttre parasiter kan komma till den befintliga hönsflocken med nya djur, från vilda fåglar eller med kontaminerad utrustning såsom t.ex. transportlådor och äggfack. När hönsflocken väl har blivit drabbad av dessa parasiter krävs noggrann desinficering främst av miljön de vistas i; hönshuset, men ibland kan även hönsen behöva lite hjälp att bli parasitfria och det går att behandla dem på olika sätt.

I Sverige samt EU finns inga godkända läkemedel för behandling av yttre parasiter men det finns en del medel som ändå tillhandahålls och används flitigt. Ett av dessa är ett naturläkemedel som är baserat på Pyrethrum (från örten Krysantemum), vilket är mycket giftigt för insekter, och det bryts ner snabbt (inom 24 h). Det kan både användas i miljön samt på hönsen. Något annat som kan användas är kiseldioxid, som egentligen inte alls är giftigt men som torkar ut parasiterna och hämmar deras rörelser. Mänga hönsägare tar till knep som att använda citronolja, andra strör kalk i hönshuset och knådar in lite av det i hönans fjäderdräkt. Kalket kan också blandas in i hönsens sandbad, på så vis kan de sköta renhållningen själva. Det går att spola hönshuset, när det är tomt på höns och strömedel, med het vattenånga (110-130 grader) så att parasiterna dör. Torkade blad av örter (vinruta, åbrodd, renfana, malört och ormbunksblad) i värpredena är också ett sätt att hålla undan de små odjuren (observera att bladen läggs unde ströet så att inte hönsen intresseras av och plockar bort dem). Det går även att placera ut s.k. rovkvalster i hönshuset, som livnär sig på parasiter men som lämnar hönsen ifred. Om denna metod tillämpas så ha i åtanke att även rovkvalstren dör vid behandling av giftiga medel och exempelvis kalkning.

Löss

(bild önskas)

Det finns ungefär 40 olika arter av löss där de flesta lever på döda hudrester medan andra arter suger blod. Lössen i fråga angriper inte enbart höns utan även andra fjäderfän. De sprids oftast med vilda fåglar men kan även komma till hönsflocken via nya individer eller med kontaminerad utrustning. Inom hönsflocken smittas parasitfria individer genom att komma i kontakt med de parasitinfekterade, ex. att en hönsmamma smittar sina kycklingar när hon värmer dem under sig. Till skillnad från ex. hönsloppor och kvalster lever lössen direkt på hönsen, under hela sin livscykel.

Utseende och livscykel

Lössen är ca 1-6 mm långa (beroende på art), ljusgula till gulbruna, vinglösa och sitter antingen stilla eller kryper över hud och fjädrar. En lus är könsmogen vid 3 veckors ålder och lägger sina vita ägg (gnetter) i klumpar som ser ut som små druvklasar fastkletade kring fjäderskaftet nära huden. Klumpen av ägg stelnar och är därför mycket svåra att få bort.

Symptom

Höns påverkas i olika utsträckning beroende på antalet parasiter och på hönsens ålder och tillstånd. Lindriga angrepp skadar inte hönsen nämnvärt, men kraftiga angrepp kan irritera dem såpass att vilan och sömnen störs och det blir en väl tilltagen klåda som inte upphör. Vuxna individer klarar att hålla parasiterna under kontroll mycket bättre an de unga eftersom de putsar sig och sandbadar med jämna mellanrum. Ofta blir höns med nedsatt grundtillstånd angripna i kraftig skala, t.ex. om de har drabbats av en infektion eller annan sjukdom som har sänkt deras immunförsvar. Hönsen har då inte samma förmåga att putsa sig och hålla sig rena, och om det är en blodsugande lusart tappar de ännu mer motståndskraft. 

Lössen ökar om individer får mycket kontakt med varandra, exempelvis under vintern då hönsen hellre håller sig inomhus, eller om det är trångbebott i hönshuset.

Bekämpning

Lindriga angrepp av löss behöver inte behandlas men ur djurskyddsynpunkt bör de kraftiga angreppen behandlas. Dock finns det inga godkända läkmedel för detta i Sverige, men andra metoder används till trots, och inga skadliga effkter tycks synas. Det går att använda ett naturläkemedel baserat på Pyrethrum men det finns en metod som är mycket effektivt på kläckta individer, som innebär att hönsen får bada i ljummet vatten med Grumme-såpa och därefter blir inknådade med kalk. De vuxna lössen är mycket känsliga och dör direkt men med äggen är det svårare. Det kan krävas att hönsen får bada på detta vis varje 4-7 dag för att även lössen i äggen ska hinna kläckas och bekämpas. Varsamhet krävs av ägaren när hönsen badas eftersom det kan bli en chock för djuren, deras huvuden måste hållas ovanför vattenytan och efteråt bör de få stå där det är torrt och någorlunda varmt eftersom de kan komma att frysa.

Några vanliga arter:

Menopon galline (fjäderskaftlus)

Menacanthus stramineus (blodsugande)

Cuclotogaster heteropaplus (huvudlus)

Goniocotes gallinae (dunlus)

 

Loppor

Det finns olika arter av loppor som brukar sammanfattningsvis benämnas fågelloppor. De är mycket vanliga i fjädrfäbesättningar, särskilt bland tamhöns. Samtliga loppor suger blod och de kan sprida andra sjukdomar. Lopporna kommer till hönsbesättningen via nya individer, vilda fåglar och t.o.m. med däggdjur, som lopporna också angriper. Dock märker lopporna att det är fel värddjur och lämnar det efter ett par bett. De lever både i omgivningen och på hönan, och kan överleva i flera månader utan föda, dvs. att de kan ligga latent tills det kommer ett lämpligt djur att leva på.

Utseende och livscykel

Lopporna är en till några mm långa, mörkt bruna eller svarta, tillplattade på sidorna, glänsande och har långa och starka ben vilket gör dem till utmärkta längdhoppare. De lägger sina ägg i hönans fjäderdräkt eller i omgivningen, men deras fortsatta utveckling beror helt på fukt och temperatur. Beroende på förutsättningarna tar det mellan 1-2 veckor för äggen att kläckas. Tills att det är dags för larverna att förpuppas lever de på de vuxna loppornas blodfyllda avföring. När de efter förpuppningen har blivit vuxna sluter de livscykeln genom att finna ett värddjur och fortplanta sig.

Symptom

Tecken på att hönsen har loppor uppvisar sig genom att hönsen får klåda och irriteras samt att de får blodbrist och ev. sänkt äggproduktion. Dödsfall har skett vid kraftiga angrepp av loppor, främst på kycklingar och ungdjur, men även höns som ruvar kan drabbas hårt.

Bekämpning

Det finns inga godkända läkemedel mot loppor så därför är det viktigt att motverka loppornas trivsel. Det ska vara rent, torrt och svalt i hönshuset eftersom lopporna tycker om när det är varmt och fuktigt. Faktorer som solljus, torka och kall luft hämmar deras utveckling. Det hjälper att rengöra hönhuset grundligt och att kalka, och sedan hålla en god hygien bland höns och hönshus.

 

Röda hönskvalster

Röda eller blodsugande hönskvalster (Dermanyssus gallinae) är en mycket vanlig parasit i Sverige och ett stort problem bland hobby- och tamhöns. De bor i hönshuset, gömmer sig i skrymslen och springor på dagtid och kommer fram för att suga blod på natten. De angriper främst höns och andra fåglar men har inget emot att livnära sig på däggdjur, t. ex. hästar och människor. Hästar är särskilt känsliga och får svår klåda vid angrepp. Av den anledningen bör inte hästar och höns vistas i samma byggnad. Kvalster kan överleva länge utan föda, ända upp till 10 månader. Liksom lopporna trivs kvalstren i varm och fuktig miljö, som gynnar deras utveckling.

Utseende och livscykel

Kvalstren är mellan 0,3-1,0 mm långa och är grå eller röda (när de sugit blod). De kan ses krypa på höns, inredning, i reden och under sittpinnar men vanligast är att de sitter i springor på dagarna och väntar till natten då de kryper upp på hönorna för att livnära sig. De suger helst blod på områden som är tunnbefjädrade, under vingarna och runt kloaken. Äggen läggs i omgivningen och inom en vecka har de kläckts och utvecklats till vuxna individer.

Symptom

Drabbade höns får klåda, blir märkbart irriterade och kan få minskad ruvlust om de blir angripna i redet. Vid kraftiga angrepp får hönsen blodbrist och sänkt äggproduktion. Dödsfall har inträffat, främst under den varma perioden av året då förhållandena är goda för förökning och då det har varit stora mängder kvalster i förhållande till antalet höns.

Bekämpning

Kvalster är svåra att bli av med eftersom de kan överleva länge utan föda, och att det är svårt att alltid komma åt dem till fullo eftersom de gömmer sig på ställen som är svåra att komma åt, t. ex. i springor. Det finns ett receptbelagt läkemedel mot kvalster som ska användas i hönshusets inredning men inte på hönsen. Den som sprayar giftet ska ha skyddskläder på sig samt munskydd eftersom det är giftigt att få på huden och att andas in. På annat vis går det att se till att hönshuset ständigt är väl rengjort och torrt, använda tvättlösning eller spruta hett vatten (över 60 grader) i ett rent och - för stunden - hönsfritt hönshus. Att strö kalk eller att måla med oljefärg uppskattas inte alls av kvalstren och är därför ytterligare två goda lösningar. Kalkslamning används för att göra inredningen och väggarna ogästvänliga, och det är lagom att göra ungefär 1 gång per år.

Recept på kalkslamning (räcker till 20 kvadratmeter):

I en hink som rymmer 15 L hälls 5 Liter vatten och 10 kg krita. Detta ska inte röras om! Kritan ska hällas i tills att den når över vattenytan i en liten topp. Detta ska stå över natten så att kritan absorberar vattnet. Nästa dag ska 0,2 kg tapetklister blandas till (enligt anvisningen på förpackningen), och sedan ska det blandas med kritan. Rör om ordentligt! Om det behövs, tillsätt mer vatten så att färgen blir lättstruken. Måla väggar och inredning noggrannt, så att färgen tränger in i alla springor och vrår, och måla lodrätt; då dammar det inte lika mycket.

Fotskabb (även kallat kalkben, benkvalster, benskorv)

Fotskabb (Knemidocoptes mutans) är mycket små kvalster som lever under hönsens hornfjäll på benen där de orsakar kalkavlagringar. Det är en vanlig parasit bland hobbyhöns, men också i små besättningar av värphöns; i besättningar där åldrarna varierar. Främst är det äldre höns som drabbas. Fotskabb smittar via ströbädden och reden samt individer emellan. Det kan bli plågsamt för hönsen om de inte får behandling, smärtsamt att gå pga. kraftiga angrepp och kan komma att drabbas av infektioner som följd.

Utseende och livscykel

Kvalstren är knappt synbara för ögat, ca 0,5 mm och lever i princip hela sitt liv i hönans hårda hud. Kvalster kan ramla av när hönsen rör sig, men överlevnaden utanför värddjuret är kort och försöker därför snabbt klättra upp igen. Kvalstren kan även leva på kam, slör och hals, men det är mer sällan.    

Symptom

Angripna höns får tjocka ben, som blir mer gråvita till färgen och fjällen står ofta ut. Det är pga. att vävnaderna utsöndrar en sårvätska som lyfter upp de annars så släta fjällen. Fjällen på benen reser sig och sticker ut, benen kan påminna om grankottar. Huden blir tjockare, skrovlig och täcks av intorkad sårvätska. Hönsen kan dra på sig olika följdinfektioner eftersom det blir lättare för olika bakterier att ta sig in, de utstående fjällen blir som fönster som låter all sorts smuts flyga in. Parasiterna är riktigt otrevliga då de borrar gångar i huden för att lägga sina ägg vilket leder till inflammationer. Vid allvarliga angrepp får hönsen deformerade tår som kan falla av. Det leder till att de får oerhört ont och ofta blir halta.

Bekämpning

Benskabb kan förebyggas

 

 

Koccidier

Bakterierelaterade

 

 

Virus

 


 


Alternativ.nu | Om handboken | Support