Värmlandsfår är en lantras och tillhör gruppen Svenska Allmogefår. Det finns 9 olika Allmogefår raser varav Värmlandsfåren är den största gruppen.

Allmogefåren var tidigare vanliga i Sverige, men i slutet av 1800-talet började antalet minska. Istället för de små härdiga inhemska fåren började man importera får från utlandet som hade större köttmängd och andra ullegenskaper. Detta för att man ville anpassa fåren till den nya tidens produktionskrav och de nya spinnmaskinerna. Allmogefåren utrotades nästan helt. Då de återupptäcktes för snart 20 år sedan fanns det bara en spillra kvar.

Värmlandsfåren (Värmländska skogsfår) var den första Allmogefår rasen som återupptäcktes. De flesta Värmlandsfåren härstammar från Bengt Sonessons besättning i Värnäs, Värmland. Fåren hade funnit i Bengt familj i generationer, men Bengt hade även under några år rest runt bland gårdar i norra Värmland och samlat in liknande får ”av gammal typ”. Då Värmlandsfåren återupptäcktes fanns det bara cirka 100 individer. Tack vare intensivt bevarandearbete finns det idag cirka 2000 Värmlandsfår i genbank, varav vår besättning utgör en liten del.

Värmlandsfåren är relativt småväxta, en tacka väger 40-50 kg och en bagge 50-60kg. De har små öron och kort svans. Tackorna är kulliga, baggarna finns både som kulliga och behornade. Värmlandsfåren förekommer i alla färger: svart, grått, brunt, beige och vitt. Deras ull har ofta rya eller gobelängkaraktär, s.k. vadmalsull är vanlig. Värmlandsfår brunstar året om förutom under sommarmånaderna.Lammningen går oftast lätt och tackorna är goda mödrar. Värmlandsfåren får oftast två lamm, tre förekommer. Ungtackor får oftast ett lamm. Vissa tackor kan lamma två gånger per år. Värmlandsfåren är sociala, lättskötta och passar bra att ha i små besättningar. Får är dock flockdjur varför man inte skall ha mindre flockar än 4-5 djur.

Värmlandsfåren är mycket goda naturvårdare. De håller markerna öppna varvar mer än gärna busk och sly med blommor och örter.