Lusern

Lusern är en mycket näringsrik växt, men den växer inte var som helst. Den är frostkänslig och sen på våren och konkurreras då ut av strågräs. Lusern trivs bäst på torra jordar i områden med torra somrar. Där kan lusern skördas upp till tre gånger på en sommar. Har man tillgång till vall nära kaninerna och slår av fodret med lie och ger kaninerna av det regelbundet, brukar de tåla gräset även om det är vått under förutsättning att det är minst 30 cm högt. Här måste man varna för kortklippt, våt vitklöver, som kan ge dödlig, ytterst plågsam trumsjuka åt ovana kaniner, särskilt kaninungar. Lugnast är att undvika att ge färsk röd- eller vitklöver till kaninerna. Det är bra att ha för vana att låta färskt avslaget gräs få torka i några timmar innan  man ger det till kaninerna. Det är bättre att fodret är lite för torrt än lite för vått.

Hö

Ett välbärgat gott hö är ett måste i utfodringen om man vill lyckas med kaniner. Kaniner bör alltid ha tillgång till hö som doftar gott och är fritt från mögel och fukt. Lukta på höet vid tveksamhet då mögel i tidigt stadium inte syns men luktar. Hö och färskt gräs bör helst inte läggas löst på burgolvet. Då kliver kaninen i det och pinkar på det. Bättre är det om du lägger det i en höhäck på burens vägg. Har man bara en kanin i buren kan det gå för sig att lägga fodret (hö/grönfoder) på golvet i något hörn, där förhoppningsvis inte kaninen trampar i det som den inte äter upp med detsamma. Men har man en hona med kull eller flera ungdjur är det mest hygieniskt att använda höhäck.

Höhäcken kan se olika ut. Den kan vara fäst utanpå buren eller inuti. Är den fäst utanpå måste den vara tät på sidorna och ha lock. Höhäcken får inte vara konstruerad så att ungar kan fastna efter att ha lyckats krypa upp i häcken. Gallret/nätet som fästes på en öppning i burväggen får inte vara en fälla för ungarna. Ståltrådar eller spjälor som fäster lodrätt får inte vara vida upptill och smalna av neråt ty då kan kaninen bli hängd om den lyckats få in huvudet högre upp mellan spjälorna där de är vida och försöker dra ut huvudet längre ner där det är trängre. Använder man smala trälister istället för ståltråd får man räkna med att kaninerna gnager sönder dem.

Använder man nät till höhäcken bör det vara punktsvetsat. Det är mest munvänligt. Rutorna i nätet bör vara cirka 2,5 cm breda och 5 cm höga, så att ungar inte kan få in huvudet genom dem. Nät brukar finnas att köpa i närmsta järnhandel.

Kvistar etc

Ge kaninerna  kvistar och grenar av olika löv- och barrträd såsom äpple, sälg, ask, hassel, syren, rönn, alm, tall och ene som sysselsättning och näringstillskott. Ek är inte lämplig på grund av garvsyra. Prova vad de gillar bäst. På våren äter de först knoppar och hasselns hängen, därefter gnager de barken. 

Rotfrukter

De flesta rotsaker t.ex. morötter, betor, kålrötter, potatis (helst kokt), gillas av kaniner, men de bör vänjas genom små givor i början. Kaniner älskar jordärtskockor, både rotknölarna och bladen.

Rotsakerna får inte ha varit frusna. Kål kan ge gaser och ska inte ges till kaninungar och till vuxna först i små doser. Kål av alla slag gör att kaninköttet inte blir gott att äta. Kaniner för köttproduktion bör därför inte få kålrötter, vitkål o.dyl. Kaniner tycker om äpplen, men ge högst ett om dagen då kaninerna annars kan bli lösa i magen. Äpplena får inte vara omogna.

Kraftfoder till växande och magra individer

Ge växande eller magra kaniner kraftfoder i form av säd, helst som hela korn. Om de får mycket havre lämnar de skalen. Vuxna kaniner, som inte har eller väntar ungar, behöver inte få kraftfoder, ty då blir de gärna för feta. En slicksten med mineraler bör finnas i buren. De kan också få salt genom att bjudas på knäckebröd eller liknande. Olika grenars bark och knoppar ger ett visst mineraltillskott. En del anser att kaninpellets är för kraftig föda för lantraskaniner, förr fick de aldrig sådant. Andra har erfarenhet av att det går bra att ge kaniner mindre mängder kaninpellets. Pellets för kalvar, får eller getter kan också användas.