Kloka ord som visar att han bl.a. observerat fenomenet puckelyngel.

Biodlingen spreds förmodligen via grekiska kolonister vidare till det romerska riket. Från romartiden finns många böcker bevarade om jordbrukets skötsel. Många av dem beskriver också biodling. Den flitigaste av dessa författare (74 böcker) hette Varro. Han oroade sig över hur befolkning lämnade landsbygden för att bosätta sig i städerna och propagerade för hur mycket bättre det var (fortfarande är!?) att stanna kvar på landet och bl.a. odla bin!! Landsbygdsutveckling kallas detta i våra dagar. 

En amiral i romerska flottan, Plinius d.ä., har gjort följande iakttagelser i bisamhället: ”Drönarna, dessa lata rackare, kommenderas av arbetsbina bland annat till att ruva nya bin ur äggen. De sitter på äggen på samma sätt som hönsen.” Han lämnar också ett recept på en kraftig huskur mot rinnande ögon: ”Bränn vargträck till aska och blanda med honung.”

Den amerikanska kontinentens indianstammar utnyttjade från början andra släkten av bin för utvinning av vax och honung. Det europeiska honungsbiet (Apis mellifera) kom först till Amerika med de europeiska erövrarna, men spred sig då fort över kontinenten. Både aztekerna i Mexico och mayaindianerna i Central-amerika har skrifttecken för bin. Hos en stam av Mayaindianerna fick krigshjältar, som belöning för sina insatser, tillåtelse att ägna resten av sitt liv åt krukmakeri och biodling – en behaglig tillvaro mao. Det finns också en berättelse från samma stam (Quiche) om hur en belägrad stad med hjälp av infångade bin, som släpptes ut mot fienden, lyckades driva bort inkräktarna.

Erik XIV gick ett steg längre än sin fader Gustav Vasa för att öka inkomsterna från biodlingen. Han uppmanade fogdarna att i varje härad anlägga en av kungen ägd bigård. Skötseln av den skulle utföras av speciella biskötare, som avlönades för detta arbete. Inledningsvis gick allt väl och kungens bigårdar växte i antal, men ett flertal svåra vintrar gick hårt åt de nya samhällena, som på några år i princip försvann helt. (Källa: E.Husberg: Honung, vax och mjöd.)

Under l600-talet, som ibland kallas “lilla istiden”, är det tyst om biodlingen i Sverige, förmodligen mest beroende på klimat­försämringen. Men på 1700-talet dyker det upp ett flertal författare av handledningar i biskötsel. Rena grundkursböcker, som vittnar om ett stigande intresse för biodlingens möjligheter att bidraga till inkomster för både gemene man och landet som helhet. Innehållet i böckerna tyder också på att kunskapen om biskötsel var dålig vid den här tiden. Kanske hade den förlorats under 1600-talets tillbakagång. En av de första handledningarna, som ännu finns bevarad, är Mårten Triewalds: “Tractat om Bij”. I den presenterar han bl.a. ”ett nytt sätt att göra bistockar, eller rättare sagt bi­askar”. Idén var hämtad från England och sades kunna förhindra svärmning samt rationalisera skötseln. Självklart hade Triewald, som alla sanna biodlare även i dag gör, modifierat de engelska kuporna efter sitt eget huvud!!

I Nils Koch´s: “Swenska Bi-Skötseln” från 1753 bevisas på sex olika punkter ett bisamhälles totala överlägsenhet jämfört med en ko och dessutom konstateras att ”ibland alla de näringar. finnes ingen så menlös, nöjsam, lätt och dessutom inkomstbringande, som den som följer med bina.” 

Den i våra dagar mest kända biboksförfattaren från 1700-talet är förmodligen Samuel Linné. Han fick av svarvarkungen Adolf Fredrik t.o.m kungligt privilegium att under tjugo års tid trycka och ge ut sin bok: ”Kort men Tillförlitelig Bij-Skötsel. Linné gav senare ut en ännu omfångrikare bibok kallad: ”Bikungen eller Handledning i Biskötseln i hela dess omfång”.

I den råder Linné biodlaren att ofta gå omkring bland sina kupor för att bina skall vänja sig vid biodlarens lukt. Till en början bör man dock hålla handen för munnen, ifall bina skulle ogilla andedräkten. På kvällen rekommenderas också att biodlaren andas in genom flustret för att gradvis vänja bina än mer vid sin Herre. (Källa: Stora Biboken: Å.Hansson m.fl.)